Jag är tillbaka i stan igen, åtminstone över några dagar, men precis som på ön kan jag inte hålla mig från att spendera den mesta tiden utomhus. Lägenheten på Mariehem, min ateljé, är alltför mörk och kall, när jag satt och arbetade där i fredags frös jag om mina bara fötter så att de smärtade när jag senare tog ett varmt bad. Jag somnade med mössa och filt, och hade inte kastat av mig dem när morgonen kom. Dessa kast mellan värme och kyla.
Lägenheten på Ersboda, min älskades lägenhet, är för mig alltför mörk och dyster den också. Gardiner, om än genomskinliga, täcker fönstren i vardagsrummet, som ändå också upptas av en balkong och inte erbjuder mycket till varken utsikt eller ljus, sovrumsfönstret är igenmurat för att skapa sovmörker och den enda lampa som finns i den fönsterlösa hallen är svag och tar lång tid på sig att lysa upp. Detta mörker gör mig tokig.
Så gårdagen läste jag mig igenom på en filt i rådhusparken, och idag har jag suttit med ryggen vänd mot byggställningarna och flyttat runt för att följa trädens skuggor på innergården utanför ateljén. Jag har samtalat med en gubbe som bor här, som imponeras av min stamina (oklart om den syftade till läsningen eller till att jag låg härute och uthärdade värmen). En sällskaplig äldre herre, som precis sådär lagom tränger sig på, men inte känns besvärlig. Han frågade om jag vill komma och titta på hans böcker, och ta emot några, om de föll mig i smaken. Det erbjudandet ska jag följa upp, men en annan dag, så kan jag överraska honom med ett besök när han är ensam, tänkte jag.
Jag läser om minne. Stepanovas Minnen av minnen, och nu senast novellen Funes med det goda minnet, ur samlingen Biblioteket i Babel, av Borges. Jag slalomläser. En novell av Borges, ett kapitel Stepanova. Det fungerar faktiskt utmärkt. För mycket av Borges (och att gå över från en novell direkt in i en annan) skulle bara göra mig förvirrad och disträ, och även Stepanovas text blir ganska mastig att läsa i sin helhet, kapitel på kapitel, då den mestadels på ett essäistiskt sätt skriver fram mängder av aspekter på vad minnen är, och hur vi förhåller oss till dem, med återkommande nedstigningar i att försöka berätta sin egen släkts historia. Ibland vävs de samman på märkliga vis. Men så är det ju alltid med läsning, det handlar väl om uppmärksamhet.
Jag har fått några myggbett. Jag har smort in mina fotsulor med solkräm, för att de inte ska brännas då jag ligger på mage och läser. Jag hör ljud från några lägenheter, sett några figurer i periferin röra sig mot sina trappuppgångar, men mestadels är här ganska tyst och folktomt. Hur kommer det sig egentligen? Sitter alla passiviserade framför sina datorer, eller har de lantställen att fly ut till? S har påpekat ett tag nu, hur tomt det är i hans lägenhetshus, att man knappt ens hör någon spola vatten, vilket annars är en källa till irritation eftersom de isolerat vattenledningarna så dåligt. Har en större mängd av stadens befolkning helt enkelt på riktigt förvandlats till zombies, eller dött? Men jag ska inte skoja om det, ett minne ur min väns berättelse kommer för mig, det som är roligt i en tankelek är inte så roligt i verkligheten. De där leden mellan tankelek och verklighet. Ibland blandas de samman, de också.
Egentligen händer ingenting alls. Men jag behöver dessa mellanrum för att orka. Jag behöver dessa luckor, denna vila, denna ensamhet, för att ha energi att vara social, tänka smart, vara effektiv. Särskilt ensamheten. Särskilt inga krav. Jag har så mycket mindre av energi än jag tror, jag vet med hjärnan att jag är och har varit så nära den där väggen, kanske egentligen i någon slags definition faktiskt gått in i den, och nu klarar jag inte att bara tuffa på, att bara fortsätta göra allting såsom jag alltid har gjort det. Fyllt luckor, hjälpt den som behövt, fixat problem, löst kriser. Det går liksom inte längre, så jag ser dessa mellanrum som medicin. Jag självmedicinerar ensamhet och kravlöshet, solvärme och fågelkvitter.