230711 Wien resedagbok
Det här verkar vara missödenas dag. Först gick dragkedjan sönder på min väska, och jag får erkänna att det nog beror på alla böcker jag har klämt i den förutom all övrig packning, som ju blir litegrann då man ska vara borta i över två veckor. Jag lyckades till slut silvertejpa ihop den och bestämde mig för att inte på en gång gå och köpa en ny, för den kanske skulle gå att laga ändå. Sen spillde jag kaffe då jag åt hotellfrukost, och det var väl inte så farligt men det var ungefär där jag började misstänka att jag eventuellt har pms, eftersom jag alltid blir klumpig då. Jag hann iväg till tåget som skulle gå 10:45 i alla fall, den här gången utan att gå fel (så inte bara missöden då, det missödet tog jag på vägen till hotellet istället, trött efter resan från Berlin, då min opålitliga gps hoppade hit och dit och jag inte hade fattat att vissa gator faktiskt gick genom husen och irrade runt så jag höll på att bli tokig) och hann köpa en baguette att äta på tåget och spåret som tåget skulle gå från och allt var frid och fröjd. Men trots min förstaklass-eurorail, så fanns det inga platser på tåget för mig, och alla skulle förstås till Wien så ingen klev av innan. Alltså fick jag sitta på golvet vid bagaget och försöka ta så liten plats som möjligt, hela den fyra timmar långa resan. Jag ska inte klaga, att sitta på golvet i första klass var faktiskt mycket bättre än att sitta på golvet i andra klass.
Wien är helvetesvarmt, och hotellet verkar återigen ligga i turistmecka – kom upp från tunnelbanan och ser en gigantisk kyrka det första jag ser, och möts av häst och vagn vid en katedral, på vägen dit. Det ligger jättefint även om turisterna i sig ju är en pest och pina (varför kan man inte få vara den enda turisten? jaja, omöjligt, jag vet) och det var väl en av sakerna som lockade, det kändes flådigt, hotellet skulle vara i olika kompositörers stil och på bilderna såg det superflådigt ut. Men inte mitt rum, förstås. Mitt rum är rätt spartanskt, och det kokar av värme. Ingen air conditioning, bara en fläkt som vispar runt den varma luften. En fin gammal möbel i svartlack är enda företrädare för den stackars kompositören Schöneberg, men vad vet jag, han kanske var en spartansk typ, jag kanske borde ha gjort min research? Jo, en orientalisk matta också, ska väl ge en air av lyx. Bara det att den är full av skräp, för den som städar här tror tydligen att man inte behöver skaka mattorna. Yuck. Jag har slängt undan den i ett hörn och lite hjälpligt försökt använda den som en sop, eftersom någon sådan inte finns att tillgå (jag hade gladeligen städat själv, om det gått). Återstår då sängen, som är lika spartansk den, det känns ungefär som att ligga på en tågbrits, och det vet jag ju hur det känns. Halleluja. Och det finns inget nattygsbord, ingen belysning. Och just det ja, utsikt mot en innergård, knappt något ljus, känns lite New York sådär, den sämsta delen av NYC. Så nej, här blir det inga nice reviews inte, och jag är glad att jag bara sover här en natt.
Jag börjar bli lite gnällig, jag hör det, och jag tror att jag ärligt talat mest behöver lite vila just nu, typ en havsstrand med bris i skugga, där man kan varva läsning med dopp i havet och leta fina stenar (och helst inga turister förstås). Det blir nog inte så mycket av det här stoppet i Wien, och jag försöker förstås tänka att jag lär mig en massa saker, som att det är bra att boka sittplatser även om det står att det inte behövs i eurorail-appen i alla fall. Att man kan bli lurad när man bokar hotell är väl inte så mycket att göra åt, hur vet man om det kommer att vara okej? Man kan ju inte ringa varenda potentiellt hotell och fråga om graden av mjukhet i deras madrasser (det nog i särklass viktigaste för min upplevelse av ett hotell) till exempel. Att ens telefon av någon outgrundlig anledning inte heller kan få någon nätåtkomst utomlands är nog inte heller något jag hade kunnat förutse. Nä jag vet inte, det ska väl också höra till då, det här gnället.
Egentligen inga fler böcker alltså, men det finns en till Shakespeare-bokhandel här i staden, på Schwedenplatz, så ni hör ju att jag måste gå dit. I Villach kan jag kanske övertala min familj att ta med några böcker var när de far hem, eller så skickar jag ett paket därifrån, det kan ju också vara värt det.
De senaste dagarna har det inte heller blivit lika mycket läsande, eftersom jag strosat runt (18000 steg och extremt trötta fötter är beviset på det, med skavsår givetvis) och förvisso läst när jag ätit, men det kan också vara ganska distraherande. Jag har påbörjat Simultan, Ingeborg Bachmanns noveller och låter Kafka puttra på lite vid sidan om. Det är ingen brådska med honom, han kommer jag att ha kvar hela livet. Även om jag ju skulle göra den nästan obligatoriska ”Kafka och kaffe”-bilden att lägga upp på instagram, det känns liksom lite dumt att inte utnyttja den fina allitterationen.
Nu ska jag ge mig ut i ännu en skrämmande vacker stad (Prag gjorde mig förstummad, den här staden är ljusare och dyrare, det märktes på en gång) och se vad som händer. Jag går i riktning mot bokhandeln, är det meningen att jag ska komma fram, så är det. Jag hoppas att jag hittar något gott att äta på vägen. Lite vin i Wien ska jag väl åtminstone kunna få mig.