230719 resedagbok Salzburg
Nu kom regnet och blixtarna och åskan till Salzburg. Jag hörde åskan medan jag satt på en restaurang och klämt den sista förbannat goda lökringen på Ludwig Burger, och insåg att åskvädret från Villach har kommit ikapp mig. Mina två paraplyn hade jag givetvis kvar på hotellrummet, men ärligt talat har jag nog sett det jag orkar se ikväll, det gör mig inget att kura på hotellrummet och samla de senaste dagarnas intryck.
Jag hade kollat noll om Salzburg och har bara haft en vag idé om att de har väldigt fina hus här (vilket är sant) och kollade några broschyrer samt googlade ”alternativ guide till Salzburg” på ett sushiställe sedan jag konstaterat att jag var två timmar för tidig för att få mitt hotellrum. Ganska snabbt insåg jag att jag varken hade tid (eller lust?) att åka på Sound of music-guidning eller upp till Hitlers örnnäste (men nån gång vill jag nog se det, lär ju vara fin utsikt, har jag läst i Ty riket är ditt av Therese Granwald, om hon nu inte bara har hittat på…). Men jag hittade det jag sökte: en litterär guidning till olika platser av signifikans (dvs caféer och kyrkogårdar, mestadels) och det blev en utmärkt riktlinje för min halva dag här. Jag hittade en dvärgpark i Mirabell-trädgården, och vad som jag antar är Sound of music-fontänen av Poseidon (märks att jag oftast skriver poesi, stavade fel på Poesidon först), ett ungt par som gömt sig undan på fel sida om naturteatern (en utomhusscen i en slags trädlabyrint), en dikt om den av Trakl, en statyklump i lustig form utanför något relaterat till Mozart (allt här är relaterat till Mozart), en bokhandel (men jag köpte inget!) och sedan mitt första mål: Café Bazar där jag bad om deras mest klassiska kaffe (Melange, med skummad grädde i en kanna bredvid) och efter en stund och trots värmen en skål buljong med semolina-dumplings (dvs mannagryn) där jag läste ut första kortromanen av Stefan Zweig (som i likhet med Thomas Bernhard tydligen brukade besöka detta café – jag förstår varför, det var supermysigt och precis vid Salzachfloden). Och ärligt talat, bara detta är nog att knocka en norrlänning. Slott, kyrkor, statyer, till och med helt vanliga hus ser ut som det allra finaste Sverige har, samlat på en femöring. Det blev bara värre. Även i denna stad, i ”gamla stan” (som jag lyckligtvis inte bor i denna gång, jag har börjat lära mig hur jag ska söka hotell), kunde man skjutsas runt i häst och vagn. Men alltså jag vet inte, jag är typ golvad. En fästning uppe på ett berg dessutom, och klippor och skog som gör staden annorlunda allt annat jag sett. Värre än Prag tror jag. Man kan verkligen undra vilken sten jag har gömt mig under hela livet som inte fattat att all den här prakten pågår medan vi blir bitna av mygg och skottar snö. Jag låter bonnig och raljerande men det är på sitt sätt sant. Det är lite som att jag glömt bort att världen existerar, särskilt sedan jag bott många år med en person som helst inte går utanför dörren och hävdar att man kan uppleva allt genom en datorskärm. News flash: det kan man inte (åtminstone inte jag). Den förblir bara en abstrakt kuliss, en fiktiv värld, lika avlägsen som galaxerna. Jag vill gå runt i den verkliga världen, skoskav och ryggont till trots, jag vill vara i världen, det är som ett mantra som snurrat runt i mitt huvud ett bra tag nu och det slår mig när jag skriver det att det är precis vad den här resan handlar om: att vara i världen. Oavsett om det ger något slags resultat någonstans (måste det det? nej) så vill jag med kroppen uppleva, jag vill gå vilse och råka gå förbi Salzburgs coolaste jazzklubb men fota huset bredvid för att det på dess fasad står ”Volksheim kommunistischei partei Österreichs” på den. Jag vill kliva in i en random kyrka och vara stilla en stund, och kolla facebook. Jag vill gå en litterär vandring och upptäcka nya författare istället för att slussas från sevärdhet till sevärdhet (man ser dem ändå). Jag skulle aldrig någonsin ha fått alla de här bilderna och kopplingarna i huvudet (eller ätit så här goda lökringar) om jag stannat hemma. Jag behöver världen.
Det gör inget att det regnar nu, eller att jag och Nora blev dyblöta när vi försökte ta oss från Harry Potter-caféet till en restaurang i Klagenfurt igår. Att vi skulle gå längs en strandpromenad i Pörtschach (försök uttala det, jag har tränat, det tar ett tag) och istället hoppar på en färja som plöjer det turkosa vattnet fram till Klagenfurt (det ser seriöst ut som om det är i Jamaica, stundtals, enligt experten, dvs min syster, som har pluggat där). Det blir en berättelse, ett minne, en erfarenhet, ett skratt (många skratt). Det blir kanske en förkylning (hoppas inte) men det överlever man. Det blev en helt annan restaurang, med en man som läste en bok av Christine Lavant (som han verkade skriva i, på första bladet, och inte läsa), en österrikisk poet som jag inte kände till innan och nu har på min radar (och grillade räkor, mycket gott). Jag behöver sinnena, som en bratwurst mit semmel på ett strandcafé vid Wörthersee som jag inte vet hur man ska äta (det är mycket jag inte vet hur man ska äta, oftast fungerar det fint att äta med händerna, ett tips). En semmel är inte en semla. En semmel är en fralla, typ. Jag har en idé om att Korvbrödsbagarn skulle kunna ha en marknad här. Ja uppenbarligen behöver jag maten. Alltid maten, smakerna. Allt det här har jag berättat baklänges och huller om buller, bratwursten kom först, sedan båten, sedan Klagenfurt, Harry Potter-caféet (och en kattbokhandel!), regnet och restaurangen med Christine Lavant.
Det blev inte Ljubljana, jag bestämde mig som ni förstår för Salzburg, och en dag tidigare än planerat för jag klarade inte av att sova på pensionatet den sista natten. Jag var uppenbarligen helt fel sorts gäst där, där var bara pensionärer och sådana som kändes som återkommande gäster, det kändes som att jag trängde mig på. Dels var sängen hård som sten, och kudden i gengäld gjord på en endaste fjäder, i jämförelse. Dels fanns det ingen AC, och det är omkring 30 grader härnere nu. Sen kändes det som att allt jag önskade var besvärligt, och helt förbluffande (som tex att man kan vilja ha en gaffel till sin frukost eller att man kan önska köpa något litet till lunch när de ändå har en bar) och så pratade jag till råga på allt engelska bara, vilket gjorde att jag inte fick all den information man kan tänkas behöva. Det blev inte mycket av ”du kommer som gäst, lämnar som vän” som det står på deras hemsida. Men jag fick några riktigt fina bad med bergsutsikt, och det var det ändå värt.
Men nästa år, jag fick tips om Days of poetry and wine i Slovenien, som förvisso är i augusti men det kanske kan gå att ordna ändå, det skulle vara en perfekt final på en tågluff, eller en start. Det stör mig att jag är fastlåst vid terminerna, och inte kan resa vår eller höst egentligen, då det hade varit mycket mera behagligt. Vi får väl se hur mitt liv utvecklar sig.
Imorgon blir det Hamburg, till på lördag. Det ska tydligen regna i Hamburg också.