Jag är i Göteborg. Jag är inte frisk, men jag är här, och det är görbart, möjligt. Jag hostar en del, har inte fått sova så bra på tåget, är trött, men jag är i Göteborg och det är fint.
Jag har träffat Nina. Hon ser ut som hon alltid gjort, fast kortare hår, tufsigare uppe på huvudet, mer afrolikt. Det är bara i huden, i ögonvrårna, som alla åren syns, kanske i rörelserna också, att de är lite långsammare. Inte långsamma, inte tvekande, men Nina har alltid varit lite av en virvelvind för mig. Kanske befäst så i minnet för att jag sammankopplar henne med min ankomst till folkhögskolan, Wiks, och hon attack-kramade mig så att vi föll ihop i foajén. Hon gick teater, måste det ha varit, jag skulle gå skrivarlinjen. Hade fått komma in en vecka sent, reserv. Ett lyckokast i mitt liv, jag vet inte vad som hade hänt om jag inte kom in – jag var på väg hem igen med svansen mellan benen, tillbaka till tonårsrummets svarta väggar, fast de väl inte var svarta då längre, jag hade tagit ned lakansväven jag tapetserat rummet med. Gjort mitt utbrytningsförsök och fått retirera. Jag har skrivit om det här förut och jag känner hur minnet stiliseras, blir självmyt. Men likafullt sant, det hände såhär: vi var på väg med flyttlasset från andrahandsboendet jag fått hyra under sommaren (hur hade jag råd med det, var det körkortspengarna fortfarande? förmodligen) tillbaka till modershemmet, jag vet exakt var vi var när de ringde, eller när jag förstod åtminstone, vi hade svängt in på vägen ner mot Sjöstigen då jag fick beskedet att jag var välkommen att börja på skrivarlinjen på Wiks, när kunde jag komma, terminen har redan startat? Det var min expojkväns bröder i bilen, som jag minns det, var Pär där också? Päronsoda. Gud, vi var bara barn. Jag for ner till Wiks med två flyttkartonger på en pirra, med skrivmaskin och bandspelare, skrivböcker och kläder. En sån typisk skrivar-klyscha.
Det här är väl min story för #folkhögskolanbildarsverige
Min folkhögskoleberättelse är långt ifrån romantisk eller självklar. Visst kom jag nära några i klassen, visst hände en massa vansinniga saker där, och bra saker, och jag lärde mig så jävla mycket fast jag var nog rätt obstinat och skulle bara göra allting på det sätt jag redan tyckte var mitt. Typiskt svår deltagare. Min lärare tyckte inte om mig, antagligen därför. Jag var deprimerad. Jag utnyttjade min tid dåligt. Jag var hopplöst förälskad i en syntharkille som antagligen gick musik, eller vad gick han? Bild kanske? Han fattade det men kände inte samma för mig. I slutet av året bekände den blygaste killen i klassen att han var kär i mig, det var på en fest hemma hos en klasskamrat som bodde inne i Uppsala, vi var fulla och jag var helt perplex. Är fortfarande osäker på om det var ett skämt, men jag tror att han var fullkomligt uppriktig. Jag hade inte uppmärksammat honom alls, så blind, så inne i min egna bubbla. Jag dejtade en kille som bodde i Stockholm, mot slutet. Vi gick på en Corbijnutställning på Fotografiska och såg fotografier av Nick Cave och Tom Waits, sen for vi hem till honom och låg med varann. Var han den första efter min första pojkvän? Nej, det var min expojkväns bästa kompis. Men han var en i raden av icke-fungerande manliga relationer, som jag samlat på mig. Icke-fungerande som i att han var sjukt deprimerad, asocial, manipulativ och hotfull.
Så mycket ändå, som hände det där året. Jag träffade Polly, jag trånade efter syntharkillen, längtade till Göteborg, blev full. Jag bytte fortfarande blandband med folk, med Jessica till exempel, med hon vars namn jag inte ens minns längre, postpunkaren som var adopterad från något asiatiskt land och nu växte upp i en samisk familj. Vi skrev brev. På papper, med frimärken, för hand. Jag fotograferade, framkallade i skolans källare. Jag träffade Karin, som jag flyttade ihop med i Göteborg sen. Jag bestämde mig för att vara tyst i en hel vecka, och skrev till folk i en liten skrivbok. Den finns nog kvar. Nina skrev i den. När jag beställde en lammkorv på torget i Uppsala, via boken, berättade korvgubben hela sin livshistoria för mig. Kanske såg han mig som någon som skulle lyssna, eftersom jag inte talade. Jag minns ingenting av vad han berättade. När 9/11 hände var jag sjuk i feber och låg i allrummet och såg på tv. Jag visste inte vad jag skulle tro, om det var en feberdröm.
Skrev du nåt då, Mina? Jag skrev. Men inte så mycket som jag önskar att jag hade gjort. Jag fick inget gehör av min lärare. Jag var säkert alldeles för låst i min poet-roll, trodde att min stil redan var färdig. Jag hade önskat att hon knackat mig ur det, vidgat mig. När jag senare berättare att jag sökt till Litterär gestaltning på Göteborgs universitet och frågade om jag kunde använda henne som referens, sa hon att jag borde vänta ett tag med att söka, att jag inte var redo. I mina öron var det helt fel sak att säga. Hon gav mig ingenting att fortsätta på, sköt mig ifrån sig. Hon hade förmodligen helt rätt i vad hon sa, men det var inte vad jag behövde. Det har suttit kvar i mig som ett svart sår.
Varför berättar jag det här? Är det här varför jag jobbar med andras skrivande idag? Varför jag startat en egen skrivarlinje? För att kunna vara den där läraren som säger rätt saker till den som är som jag var då. Kanske. Jag vet åtminstone att jag lär ut skrivande på ett helt annat sätt än vad hon gjorde. Att jag fångar mina deltagare på ett sätt som hon inte lyckades fånga mig, eller det är så det verkar åtminstone. Jag kan inte säga att jag fångar alla, det kanske finns någon som känner sig lika osedd av mig, som jag var av henne. Vi har alla våra blinda fläckar. Jag har hört andra som tyckte hon var bra. Kanske var de på en plats i livet där de kunde ta emot, på ett annat sätt än jag var förmögen till då. Jag var svår. Jag hade inte slutat skära mig, jag antar att det säkert hände någon gång där också. Åtminstone samma mörker som jag sjönk in i. Det mörkret är borta nu, det tog jag mig ifrån, men det gick långsamt och via andra fallgropar. Via de där männen, som jag talade om förut men inte orkar tala om något mer. Jag är inte här för att tänka på dem.
Jag är här för att lyssna på samtal. Jag är här för att bada i litteratur. Jag är här för att köpa alldeles för många böcker, för någon som redan har köpt alldeles för många böcker i år redan. Men vad gör det? Om jag ska ha ett beroende så kan det väl få vara litteratur, det känns rimligt, det känns harmlöst. Jag är här för att skriva. För att känna, tänka, samla. Det här kanske var en bra början.