Inte hemma i världen eller kroppen. Inte hemma i den sociala kroppen. Jag saknar formulan. Varje möte lösgör mig i världen, för mig utanför min kropp men ändå fjättrad. Hemma är fortfarande de lätta kyssarna på min överarm, värmen, kokongen våra kroppar skapar. Så bryter smärtan genom. Alltid smärtan, tillbaka till mellanrummet. Ingenmansland. Jag ser himlen men himlen ser inte mig. Den klär sig i alla färger men jag har ingenting med den att göra. Med vem har jag att göra? Rösten spräcker månens skära som singlar ned som snö. Jag hör inte längre. Jag hör inte längre hemma här.
