Författare: Mina

Någon sa att jag visar mig förskräckligt öppen i detta poetiska projekt. Det är sant och inte sant. Jag har alltid dragits till att öppna mig, och jag kan inte alltid förklara varför. På ett sätt är det också ett skylande genom ord. Ett skylande och ett skyltande. Med det…

Det är en flock med kråkor. Jag tänker på hur när jag mår bra, att jag ser saker då. Himlar som är fina, fåglar i trädet, mönster i något som kanske snarare kallas fult. Jag har alltid dragits till det fula och trasiga, till det som inte är nåt, egentligen….

In i dimman, till sammanhanget igen, till människor och uppgifter och tänkande och produktivitet. Jag går i dimman i mörkret i gryningen i minus sjutton och befinner mig samtidigt i Tanzanias inland, bland män som får variga sår av myggbett men drömmer om Zanzibar, och muslimer som hånar de inföddas…

Jag letar efter något annat. I stillheten här, efter att ha kommit hem igen efter en resa, efter möten med vänner, konst, tankar, känslor. Jag letar efter något annat, men vad?Att vara resande. Att vara hemma. Att vara hemma i resandet. Men också något som händer i mötet med andra,…

Frukost med en vänLäsa på tågRosa badrock Syster och morSkratt i duschenVin till matenEn obortappad handdukKallbadÅnga från poolMassageHonung och saltSkratt i duschenLäsa i sällskapFingerfoodTröttmaBli hämtad vid tågetElda i eget hus

Jag gick ner till viken, det var sol och ett skoterspår och ljuset var gult och starkt. Jag glimtade genom träden, tunga av snö, sagobokstung snö, jag glimtade silverskäror och människor som virvlade på isen, blankisen, havets spel. Jag gick i andras fotspår och tittade rakt fram, tittade inte på…

Inte hemma i världen eller kroppen. Inte hemma i den sociala kroppen. Jag saknar formulan. Varje möte lösgör mig i världen, för mig utanför min kropp men ändå fjättrad. Hemma är fortfarande de lätta kyssarna på min överarm, värmen, kokongen våra kroppar skapar. Så bryter smärtan genom. Alltid smärtan, tillbaka…

Jag sitter på tåget till Umeå. Det känns som längesen jag rörde mig bland människor, har isolerat mig hemma och endast hälsat på min mamma under julen, dessförinnan var jag sjuk ganska länge. Det har varit behagligt, och jag undrar om jag nu kommer att irritera mig på människorna, eller…

Fågelkvitter, faktiskt. Mitt i djupaste januari, mitt i skottningen, skyffel efter skyffel av tung men pudrande snö. Tillfredsställelsen i det, hela gården skottad, besvikelsen nästa morgon, två decimeter till. Det hör till, det är som det ska vara. Över dalen ett lilaaktigt och gult ljus, de allra lägsta registren, knappt…

Spegelneuroner. Bara ordet är en dikt i sig. Jag söker svaren på mina egna livsmönster, vad det är som gör att jag gör samma misstag om och om igen, vad jag kanske kan göra för att bryta det, eftersom det inte längre fyller någon funktion. Som det väl kanske gjort…