Författare: Mina Widding

jag vet inte var jag ska börja. eller var jag ska sluta. var jag slutar och du börjar. eller jo, det verkar ganska tydligt. och det är också viktigt. jag försöker hålla mig samman men jag känner hur jag brister. det är allt, det är några saker kanske särskilt. som…

jag kan inte riktigt beskriva hur det sker. det är inte så mycket att jag blir en annan, som att jag går djupare in i mig själv, vågar vända mitt ansikte mot det i mig som bränns. han gör det med mig, både han, i sig själv, och genom det vi…

diffusa linjer mellan himmel och hav, mellan honom och mig.

det fascinerande i att känna någonting så starkt som en önskan att sammansmälta. who, me? vad hände? men jag släpper, jag flyter med. känner. det gör mig rädd att jag gör mig beroende, men jag försöker vända det till att lita på den trygghet som den famnen innebär. jag vill…

Taking the damn donuts, eller: all her flesh is like a mouth   Vissa saker är lite svåra att förstå. Som när man önskat och längtat och fantiserat och önskat och längtat och föreställt sig, och någon kommer och visar sig vara en inkarnation av denna önskan, längtan, fantasi och…

jag har ofrånkomligt minst två sidor. en du möter, en som skriver. de har sitt ursprung i samma, men denna röst är en annan än hennes, du kommer aldrig riktigt att lära känna mig, jag som skriver, om du inte möter henne/mig här. om du läser, om du kan läsa,…

trött. om det så är det enda jag skriver så ska jag skriva det. meta. dränker mig i poesi och poetik. nej, bara poetik, och metapoesi, metafiktion. jag refererar tillbaka till mig själv, det är det enda jag kan. ni får se igenom det höljet. ser jag själv igen det…

eller/också borde jag kanske skriva själv då inspireras av Kristian Lundberg, hans jag rör mig mot en nollpunkt där allt är du hans dagbokspoesi, hans diktarflöde, hans omfamnande istället för uteslutande vi pratade om det igår, att innesluta/omsluta istället för att förtäta att inte rensa, inte vara för klar med…