Kategori: Det subjektivas poetik

De inre landskapen känns något dimmiga just nu, litegrann som vädret härute – kraftig dimma följt av solljus och värme, för att återigen dras över av ett böljande, mjölkigt och fuktigt dis. Kanske är det för att jag jobbar så mycket, kanske är det för att jag försöker reda ut…

Det är stilla idag, och som nästan varje kväll vid den här tiden hör man finlandsfärjans motorbuller transporteras som en dov sub-bas från en avlägsen bilstereo över vattnet. Om mornarna ser jag den ensamma svanen simma förbi när jag sitter i sängen och skriver dagbok. Rutiner inrättar sig. Små ritualer…

Ja så är jag här igen. Då klockan är tio i ett en söndagsnatt mot måndag, och jag har bestämt mig för att börja om med skrivandet utåt i det här formatet, det långa pågående brevet till någon okänd läsare som i många fall kanske är jag själv. Men också…

Ju mer jag läser i Wera von Essens ”dagbok” desto mer irriterad blir jag, och får mindre lust att skriva själv. Den är, precis som hon skriver själv, inte värd att ges ut. Så varför är den det, och varför läser jag? Jag tänkte att det kanske skulle bli en…

Molnigt. Skrivarväder. Är det för soligt kan jag aldrig skriva. Idag har jag bestämt mig för att arbeta med Farfarsorden. Med mina intervjuer av farfar, nittio år gammal, om hans barndom, om hans liv. Jag vet inte ännu vad jag ska göra med berättelserna. I första hand transkribera dem, bevara…

Att befinna sig på en annan plats visar sig vara nästan nödvändigt, för perspektivets skull. Den här platsen, en stuga på en ö vid en vik i havet med träd, fåglar, berg och hav, solnedgångar, den är alltid lika näringsrik. Jag är här på lånad tid, på ett sätt, eftersom…

Gå in i en ny roll. Jag inser att jag måste byta plats om det ska gå. Att gå från fåtöljen där jag suttit och jobbat, till skrivbordet och se ut genom fönstren. Fönstren. Min livlina och den största anledningen till att jag valde den här platsen till min ateljé….