Kategori: Det subjektivas poetik

180531 tdlr: jag skriver om att skriva och om mina tankar, stream of consciousness style. (and it really is too long to read, någonstans är det poängen)   Teoretiskt sett är det här fel. Jag sitter i det tysta rummet på stadsbiblioteket, här får man inte ha med skärmar. Men…

eftersom Instagram retar gallfeber på mig med all sin reklam och jag inte har någon lust att bli hjärntvättad till konsumtion, samlas istället bilder på hög i min telefon. nåväl. random natur:     finnhällan:   dimma på ersboda: family stuff:  

Tavelvägg med teckningar/tryck av Hanna Widman och Pär Boström <3 Alex Rosa Jag tror inte att Patti har något emot att hänga på toaletten. Det känns snarare som helt passande, verkligt och poetiskt. Affischer av Anton Corbijn. Patti Smith och PJ Harvey  Allt är inte klart än, men min nya ateljé börjar ta form.

Så trött bara. På kroppen, på huvudet, tankarna som surrar och vetskapen att det triggas av nån idiotisk funktion kopplat till att jag kan föda barn. Utrota det. Bara gör det. .

Ödmjukheten inför det jag gör. Som handlar om att SE människor. Framförallt det. Förstå detta: de lägger sina liv i mina händer. Det viktiga i att vi vågar göra just detta. Se varandra, förstå att var och en du möter har sin specifika berättelse. Att de är människor, precis som…

pulsen går ned. det är en slags andakt. en vördnad för det liv som levts och lämnats. och ljuset, ljuset! dessa övergivna föremål, täckta av damm och tid. 

vad handlar det om? vad är det jag söker och varför är det så svårt att känna att det här är så det ska vara? jag tänker på: vad det är jag verkligen skapar. jag tänker på: att antingen är det jag skapar, och därmed också jag, ingenting, eller så är…

Instagram har fyllts av annonser och jag söker nya vägar att dela med mig av bilder utan att påtvingas sådant jag inte vill se. Jag kommer antagligen att sakna bilderna jag fått som input, men faktum är att det var väldigt mycket scrollande utan att egentligen registrera bilderna, mer prokrastinering…