Kategori: Det subjektivas poetik

Jag tänker på ljudet av vågor i mörkret, en myggas surr nära örat, skalpandet mot båten, att sänka sig ned i ett kallt mörker (det är alltid kallt). Jag ser en bild på hägghäcken i fullmognad och dimman, kan känna luftfuktigheten mot min hud fast det bara är ett minne,…

Jag hör din röst i skuggorna, Simone. Men jag har ingen kraft att hålla upp penseln. Fortsätt viska i mitt öra, eller slå mig på fingrarna, så kan vi se vilken metod som kan nå fram genom lagren av aska och trötthet.

Simone. Jag vet att du är där, fast jag inte kan se dig. Rummet är mörklagt. Men jag hör ljuden, du vänder dig i sängen, jag hör täcket prassla. Jag vet att du har svårt att sova. Men du kommer att kunna sova. Du kommer att drömma. Gröna drömmar, säkerligen,…

En katt kommer på besök, Lisa heter hon, fluffig och mysig. Jag har tagit in ved, flyttat undan sparken och spadarna, sopat bort de första döda flugorna i kallfarstun, tagit ut pelargonerna från deras vinteridé (de flesta har nog dött, jag glömde bort dom). Det finns hopp för energin, men…

Jag pratar lite med kråkan när jag går förbi, det är jag som pratar, den svarar inte. Jag pratar med den som om den vore en katt. Snart ska jag skaffa en katt, och en gräsklippare och en hammock. Och körkort och bil. Jag börjar bli lite lite mera van…

Att promenera hem med stängda ögon. Att vara så trött. Våren står på vänt, och jag med tror jag. Jag såg en ekorre idag. Kanske samlar jag på djur. Jag väntar på att gnistan ska komma tillbaka. Jag är sur ved, som inte kan brinna. Men jag lyckades tvätta en…

Jag smälter in i mörkret, in i väggen. Smälter in i tapetens mönster. Jag ser först nu att de gröna väggarna är medaljongmönstrad sammetstapet i mörkgrön, skogsgrön, tallbarsgrön. Jag vill smyga ut i skogarna, leva i den gröna färgen. Kroppen löses upp, som terpentin, tillför färgen en aning mättnad, en…

Simone tittar avmätt på mig. Vad är det jag vill? Hon ser mig över sin egen axel i spelgeln, hon är en kvinna avmålad i spegeln, det är jag med. Hon rycker på axlarna, som för att skaka mig av sig, ignorerar mig, stirrar in i sin egen blick. Böjer…

Det växer svanar på åkernöver natten har deträngt upp ur jordenfullvuxna blommor på vissenåkeräng i trädaDe lyfter sina vingarnär tiden är mogenmed magar fyllda avsollängtan och vetelämnar de markenoch flygersvish svoshöver de förvånaderådjurens ryggar

Jag vet inte. Måste man alltid veta? Just nu känns det bra att minnas din hud och dina armar, att det finns ett samtal som fortfarande pågår. Jag kan nöja mig med det. Inte reda ut eller planera, bara låta pågå. Ett mellanrum som inte kräver, kväver.