Kategori: Det subjektivas poetik

I helgen kände jag att jag överlevt vintern. Att det äntligen vänt och jag behöver inte hålla andan längre i väntan på ljuset. Jag kunde ställa mig på bron i nattlinne och med bara fötter och begrunda solljuset över snön, bländande vitt, och veta att jag klarar det nu, oavsett…

Kanske har jag fortfarande ingenting att säga. Jag väntar på ett brev. Jag väntar på ett tilltal. Jag tror att jag har väntat hela mitt liv på ett tilltal, och att höra någon säga mitt namn. Mitt namn i den andres mun. Att det på något sätt ska ersätta dopet,…

nu ska vi skrivapoesioch skapa det genomatt bryta radernabryta våra tankarbryta vår förutbestämdatro på var vi ska vilamed ordenvar vi ska ta en pausskapa en rytmandas utoch jag försöker mendet vill sig intealls och flödet, jo, flödetkapas men i flödetfinns ingen andningspausoch jag går vilsei orden, papperet tar slutjag går…

orden surrar i kaosdet är ett bekant landskapjag har varit här förrtick tack tackoch hjärtat fortsätteratt slå

Simone har vänt sig mot mig, betraktaren. Med ansiktet rakt utåt, tar hon plats i dess fokus och kräver ett ansikte. Simone stirrar på mig, och hennes ansiktsdrag börjar ta form. Jag höjer penseln, jag målar fram dem. Hennes drag är allvarliga, bekymrade. Mellan ögonbrynen syns en tydlig linje, inte…

Simone vankar av och an i rummet. Barnet sover. Barnet är tryggt. Det är ingen fara med barnet men Simone vankar av och an, tittar ut genom fönstret, tittar ned på det blanka papperet. Hon vankar av och an och penseldragen blir än mer suddiga. Hennes rörelser är hackiga, bilden…