Det subjektivas poetik

Ett poetiskt perspektiv på liv.

Meny Stäng

pictures I did not post on instagram

eftersom Instagram retar gallfeber på mig med all sin reklam och jag inte har någon lust att bli hjärntvättad till konsumtion, samlas istället bilder på hög i min telefon. nåväl.

random natur:

 

 

finnhällan:

 

dimma på ersboda:

family stuff:

Gira leker ateljé på balkongen, i min kimono.

Kakbak: gissa djuret.

 

The owls are not what they seem.

göra fint


Tavelvägg med teckningar/tryck av Hanna Widman och Pär Boström <3


Alex Rosa

Jag tror inte att Patti har något emot att hänga på toaletten. Det känns snarare som helt passande, verkligt och poetiskt. Affischer av Anton CorbijnPatti Smith och PJ Harvey 

Allt är inte klart än, men min nya ateljé börjar ta form.

PMS GFY

Så trött bara. På kroppen, på huvudet, tankarna som surrar och vetskapen att det triggas av nån idiotisk funktion kopplat till att jag kan föda barn. Utrota det. Bara gör det.

.

skörheten

Ödmjukheten inför det jag gör. Som handlar om att SE människor. Framförallt det. Förstå detta: de lägger sina liv i mina händer. Det viktiga i att vi vågar göra just detta. Se varandra, förstå att var och en du möter har sin specifika berättelse. Att de är människor, precis som du.

jag håller andan i övergivna hus

pulsen går ned. det är en slags andakt. en vördnad för det liv som levts och lämnats. och ljuset, ljuset! dessa övergivna föremål, täckta av damm och tid.

hitta rytmen

vad handlar det om? vad är det jag söker och varför är det så svårt att känna att det här är så det ska vara? jag tänker på: vad det är jag verkligen skapar. jag tänker på: att antingen är det jag skapar, och därmed också jag, ingenting, eller så är det något jag inte vågar stå för, något jag inte har ett tydligt namn på. eller: jag har visst förebilder och därmed ett namn på det, men jag vågar inte. inte ens i mitt privata liv vågar jag stå upp för  min egen önskan om hur jag vill leva, vad jag vill göra. jag gör det igen och igen och framförallt känns det som att det inte finns något utrymme. trots att jag skapat mitt eget arbete, trots att den kärlek jag fann kändes som att den skulle kunna stötta denna önskan, inte utgöra en ny form att trängas in i. jag är splittrad, igen och fortfarande. jag har inte ens ett hem. jag har två hem, men ingenstans där jag verkligen känner mig hemma. inte någon annanstans än i hans famn. det är mitt landmärke, det enda jag är säker på.

red comes in many shades.

så vad  är det jag verkligen skapar? mig själv, egentligen. det är det enda jag har att komma med, men egentligen är det inte så lite. borde inte känna att det är så lite. livskonstnär. Anaïs Nin, Leonor Fini, Francesca Woodman, Patti Smith. Louise Bourgeois. Anne Sexton. Frida Kahlo, Diane Arbus, Marina Abramovic. att använda sig själv, och att leva konsten.

och så den andra sidan: att jag inte orkar. att det är ett tungt arbete att gå in i mig själv och plocka fram detta. att mitt ”brödjobb” – även om jag skapat det själv och sätter mina egna villkor i mångt och mycket – tar all energi. det, och familjen. för jag ingår numera i en sådan, och det är svårt. det måste vara något fel på mig som aldrig kan känna mig rätt i någon konstellation.

kan vi sakta ned? kan jag få lov att känna möjligheten att andas, att vara mig själv, att inte bara rusa från en sak till en annan utan mål eller mening? kan jag få lov att finnas till?

det tar flera dagar av ”inte-måsten” för att varva ned tillräckligt för att känna att jag är mig själv. dessutom kräver det en hel del ensamhet. nu har jag någon slags ledighet, men när jag kastar en blick på veckorna, ser jag att det knappast blir särskilt många sammanhängande dagar där jag kan gå in i mig själv. det enda jag vill ha möjlighet till (det, och att älska). det jag skapade mitt yrke för att kunna göra, men allt arbete är arbete. det är egentligen inte så stor skillnad på vad du gör, när det du vill göra egentligen, är konst. om du inte är en mästare på att pendla mellan de världar som ofrånkomligen uppstår. jag har tom en splittrad personlighet när det gäller personlighetstest som Briggs-Meyer. olika sidor av mig själv, som jag visar/använder mig av i olika delar av mitt liv. men det är svårt att hoppa mellan, och jag önskar att jag hade mer kontroll över det, och mer TID. jag har en tanke om att leva periodvis, men det är svårt att genomföra. hitta sätt att passa in ens egen rytm med resten av världen…

find the rhytm of your love.

 

.

roadside shoes

Instagram har fyllts av annonser och jag söker nya vägar att dela med mig av bilder utan att påtvingas sådant jag inte vill se. Jag kommer antagligen att sakna bilderna jag fått som input, men faktum är att det var väldigt mycket scrollande utan att egentligen registrera bilderna, mer prokrastinering än verklig input så. Maybe no harm. Hittade ett nytt tema på wordpress som funkar bättre med appen på telefonen så att jag lättare kan lägga upp bilder. Dessutom kanske ökat utrymme för att skriva text, som kan förändra mitt sätt att dela bilder också. Vi får se. 

midsommarskugga 

home is a feeling, like the sun

 

dagliga samtal

dagboken. ju mer jag behöver den, desto svårare blir det att skriva. reda ut tankar, känslor, intryck, farhågor, förhoppningar, planer. jag är en person som behöver någonting att bolla mina tankar mot för att förstå mig själv, för att förstå världen. när allt snurrar på så fort, och det inte finns utrymme för varken verkliga samtal eller samtal med den vita sidan, går jag vilse. för mig är det så enkelt. och samtidigt så svårt. jag säger till mig själv gång på gång: ta dig tiden. men tiden glider undan, och det blir svårare och svårare att möta den härva av känslor, tankar, funderingar, rädslor och önskemål jag härbärgerar. men de måste ut. annars exploderar jag. och det kan vara så enkelt som några ord, några minuter per dag. inte sant? vissa dagar kanske bara en handlingslista och en påminnelse om att tvätta. andra dagar en halv roman, eller en dikt, eller ett brev. någonting som sätter ord på/uttrycker det som rör sig i mitt huvud. kommer det inte ut, stockar sig allt, huller om buller. tvätt och sorg och ketchup och jag älskar dig. det är ingen vacker röra, och framförallt får jag svårt att andas. jag behöver andas.

men så, rutinen. det är den som rubbats och det är därför jag går vilse i mitt eget huvud. hur hittar jag den igen, eller hittar en ny?

jag tänker tillåtelse. inga förmaningar, fri form och utan krav. som tex ett par ord här, varje dag. inga krav på bild, inget krav på substans. kanske publicerar jag inte ens. i början eller i slutet av något av de pass som mina dagar består av. dear diary. it’s me again. nothing much to report. gott så.

om det som också inte är vackert som är vackert eller ”jag hatar det där ordet”

© 2017 Det subjektivas poetik. Alla rättigheter reserverade.

Tema av Anders Norén.