Det subjektivas poetik

Ett poetiskt perspektiv på liv.

Meny Stäng

alla mina namn

Alla mina namn är namnet på min egen autofiktionella roman. I morse vaknade jag med den klara tanken att ja, jag ska ge ut den, själv, eftersom förlagen inte vill. Jag vill, och det räcker. Den har legat i två år nu efter färdigställandet, och jag petar i texten då jag läser, förtydligar och lägger till, tar bort. Det blir en utmaning att göra den verklig, att låta alla läsa. Allt är ju inte vackert, som ni förstår. Och jag håller inte igen, heller. Den är explicit på sina ställen, vulgär kanske, självförhärligande kanske på sina ställe, men också naken, och vad jag tänker: ärlig. Jag har växt i mig själv sen jag skrev den, och sen det jag skriver om. Jag ser det med andra ögon nu, utifrån horisonten att leva med en man och hans barn, ingå i den stjärnfamiljen med allt annat än normala förutsättningar. Ja, livet ser helt annorlunda ut nu, och kanske måste jag skriva om det också. Kanske är det det jag gör, i huvudet mest än så länge, men här ibland, då och då, pågående. Jag tror jag är mest ”rädd” för vad pappa ska säga om det som kan anses vara vulgärt. Jag måste bestyrka det fiktionella, jag behöver ju inte tala om vad som är sant i det och vad som inte är det. Faktiskt.

Men ja, jag ger ut den, med allt vad det då innebär. Tidsresor och gräva upp gammal skit, som väl ändå har lagt sig ganska bra trots allt, i den här skepnaden. Vill man får man gärna stötta  den, utgivningen. Som i gamla tiders Paris, då författarna sålde prenumerationer på sina böcker innan de getts ut, för att ha råd att skriva och trycka. Insamlandet börjar nu. Och det här är väl nån slags inofficiell kickstarter, kanske ordnar jag en sån, jag vet int. Vill du läsa min bok?

I AM ART 

Idag har konsten och poesin funnit sin väg in i mig. Det kanske räcker att säga så. Jag menar det bokstavligen. Detta var en minnesanteckning.

pictures I did not post on instagram

eftersom Instagram retar gallfeber på mig med all sin reklam och jag inte har någon lust att bli hjärntvättad till konsumtion, samlas istället bilder på hög i min telefon. nåväl.

random natur:

 

 

finnhällan:

 

dimma på ersboda:

family stuff:

Gira leker ateljé på balkongen, i min kimono.

Kakbak: gissa djuret.

 

The owls are not what they seem.

göra fint


Tavelvägg med teckningar/tryck av Hanna Widman och Pär Boström <3


Alex Rosa

Jag tror inte att Patti har något emot att hänga på toaletten. Det känns snarare som helt passande, verkligt och poetiskt. Affischer av Anton CorbijnPatti Smith och PJ Harvey 

Allt är inte klart än, men min nya ateljé börjar ta form.

PMS GFY

Så trött bara. På kroppen, på huvudet, tankarna som surrar och vetskapen att det triggas av nån idiotisk funktion kopplat till att jag kan föda barn. Utrota det. Bara gör det.

.

skörheten

Ödmjukheten inför det jag gör. Som handlar om att SE människor. Framförallt det. Förstå detta: de lägger sina liv i mina händer. Det viktiga i att vi vågar göra just detta. Se varandra, förstå att var och en du möter har sin specifika berättelse. Att de är människor, precis som du.

jag håller andan i övergivna hus

pulsen går ned. det är en slags andakt. en vördnad för det liv som levts och lämnats. och ljuset, ljuset! dessa övergivna föremål, täckta av damm och tid.

hitta rytmen

vad handlar det om? vad är det jag söker och varför är det så svårt att känna att det här är så det ska vara? jag tänker på: vad det är jag verkligen skapar. jag tänker på: att antingen är det jag skapar, och därmed också jag, ingenting, eller så är det något jag inte vågar stå för, något jag inte har ett tydligt namn på. eller: jag har visst förebilder och därmed ett namn på det, men jag vågar inte. inte ens i mitt privata liv vågar jag stå upp för  min egen önskan om hur jag vill leva, vad jag vill göra. jag gör det igen och igen och framförallt känns det som att det inte finns något utrymme. trots att jag skapat mitt eget arbete, trots att den kärlek jag fann kändes som att den skulle kunna stötta denna önskan, inte utgöra en ny form att trängas in i. jag är splittrad, igen och fortfarande. jag har inte ens ett hem. jag har två hem, men ingenstans där jag verkligen känner mig hemma. inte någon annanstans än i hans famn. det är mitt landmärke, det enda jag är säker på.

red comes in many shades.

så vad  är det jag verkligen skapar? mig själv, egentligen. det är det enda jag har att komma med, men egentligen är det inte så lite. borde inte känna att det är så lite. livskonstnär. Anaïs Nin, Leonor Fini, Francesca Woodman, Patti Smith. Louise Bourgeois. Anne Sexton. Frida Kahlo, Diane Arbus, Marina Abramovic. att använda sig själv, och att leva konsten.

och så den andra sidan: att jag inte orkar. att det är ett tungt arbete att gå in i mig själv och plocka fram detta. att mitt ”brödjobb” – även om jag skapat det själv och sätter mina egna villkor i mångt och mycket – tar all energi. det, och familjen. för jag ingår numera i en sådan, och det är svårt. det måste vara något fel på mig som aldrig kan känna mig rätt i någon konstellation.

kan vi sakta ned? kan jag få lov att känna möjligheten att andas, att vara mig själv, att inte bara rusa från en sak till en annan utan mål eller mening? kan jag få lov att finnas till?

det tar flera dagar av ”inte-måsten” för att varva ned tillräckligt för att känna att jag är mig själv. dessutom kräver det en hel del ensamhet. nu har jag någon slags ledighet, men när jag kastar en blick på veckorna, ser jag att det knappast blir särskilt många sammanhängande dagar där jag kan gå in i mig själv. det enda jag vill ha möjlighet till (det, och att älska). det jag skapade mitt yrke för att kunna göra, men allt arbete är arbete. det är egentligen inte så stor skillnad på vad du gör, när det du vill göra egentligen, är konst. om du inte är en mästare på att pendla mellan de världar som ofrånkomligen uppstår. jag har tom en splittrad personlighet när det gäller personlighetstest som Briggs-Meyer. olika sidor av mig själv, som jag visar/använder mig av i olika delar av mitt liv. men det är svårt att hoppa mellan, och jag önskar att jag hade mer kontroll över det, och mer TID. jag har en tanke om att leva periodvis, men det är svårt att genomföra. hitta sätt att passa in ens egen rytm med resten av världen…

find the rhytm of your love.

 

.

roadside shoes

Instagram har fyllts av annonser och jag söker nya vägar att dela med mig av bilder utan att påtvingas sådant jag inte vill se. Jag kommer antagligen att sakna bilderna jag fått som input, men faktum är att det var väldigt mycket scrollande utan att egentligen registrera bilderna, mer prokrastinering än verklig input så. Maybe no harm. Hittade ett nytt tema på wordpress som funkar bättre med appen på telefonen så att jag lättare kan lägga upp bilder. Dessutom kanske ökat utrymme för att skriva text, som kan förändra mitt sätt att dela bilder också. Vi får se. 

midsommarskugga 

home is a feeling, like the sun

 

© 2017 Det subjektivas poetik. Alla rättigheter reserverade.

Tema av Anders Norén.