Det subjektivas poetik

Ett poetiskt perspektiv på liv.

Meny Stäng

Farfarsorden.

Farfar berättar

Farfar.

Ja, var börjar man? Han har plockat fram bilder från huset på Kungsgatan 93, interiörer från då han var liten. Visar, här hade pappa kontoret, här var matsalen, känner du igen den där byrån? Häruppe var barnkammaren, den delade de av sen så vi fick plats alla. Vi var ju fyra syskon, . Här bodde pigan. I badrummet med ett stort handfat i brun marmor, utspelar sig ett av hans första minnen. Han har klättrat upp på en pall och vad han försöker göra kommer han inte ihåg, men tandborstglaset splittras i handfatet, de var ju av riktigt glas då förstås. Han minns ljudet, och hur rädd han blir, för detta kommer han att få bannor.

Han berättar mycket bakåt, så jag vet vem hans pappa var, och hans farfar. Berättar om Maryhill i Lund, farfars farfars gård, förmögenheten han jobbade ihop genom att sälja kreatur. Och hur hans pappa spekulerade i aktier och förlorade alla pengar, hela fadersarvet gick förlorat och han var tvungen att avbryta juridikstudierna. Så hamnade han i Umeå, det var tänkt att han skulle bli landsfiskal här. Alla dessa gamla termer, som inte längre finns. Och på mammans sida, hennes pappa som var köpeman från Luleå, tror jag, jag ska kolla sen – jag har tre timmar inspelat med berättelser – som en gång ägde bryggeriet där branden i Umeå 1888 startade. Men då hade han sålt det vidare, gudskelov var det inte min släkt som hade någon del i det i alla fall.

Mycket kan jag koppla ihop med Lars Widdings berättelser, Pigan och Härligheten främst. Samma historier fast Lasse har plockat en del från en person, en annan väver han ihop med någon helt annan. Men det mesta finns där, som pusselbitar. När jag lyssnar på farfar kan jag lägga dem rätt, få en tydlig blick över vad som faktiskt hör till vår riktiga historia.

Ibland tystnar han, rullar iväg en bit med rullstolen, stirrar rakt fram. Det är när det snörs åt för hårt i bröstkorgen, och orden förvandlas till tårar om man talar.

Jag ska lyssna igenom inspelningen sen, ordna upp en slags tidslinje så jag kan se vad han har berättat om, och vad som jag vill höra med om. Jag biter tungan för det är så många frågor, men jag försöker att inte avbryta honom, jag vill höra honom minnas och berätta på sitt eget sätt. Med alla hopp och krumelurer som minnet tar.

Nu har jag hans röst på band. Hans berättarröst. Den rösten betyder barndom för mig. Trygghet. Även fast hans berättelser ofta handlade om hajar och sjörövare och riddar Blåskägg. Den rösten bara, vad som kan rymmas i en röst.

Farfarsorden och farfarsrösten.

Dela gärna.

© 2017 Det subjektivas poetik. Alla rättigheter reserverade.

Tema av Anders Norén.