jag har ofrånkomligt minst två sidor. en du möter, en som skriver. de har sitt ursprung i samma, men denna röst är en annan än hennes, du kommer aldrig riktigt att lära känna mig, jag som skriver, om du inte möter henne/mig här. om du läser, om du kan läsa, om du skriver, om du kan skriva. jag har tänkt att det kanske går, i möten öga mot öga. men jag ger upp, jag inser att det inte är så. här finns jag, i världen finns en annan. vill du möta denna del av mig måste du skriva till mig.

it is what it is.

jag mötte ett spöke. en person jag sovit tillsammans med många många nätter. den första pojke jag över huvud taget sovit tillsammans med, om man inte räknar Joakim i lågstadiet. vi sov säkert ihop någon gång, vi var ler och långhalm.

men det var en pojke jag sov med, och nu mötte jag någon sorts man. i hans skepnad, märkligt. och jag? någon slags kvinna, i min spökliga tonårsskepnad, antagligen. men han vet saker om mig, inser jag. han har nycklar. och jag? vad vet jag om honom? ganska mycket.

spöke.

men det var bra. fint. satte igång tankar.
jag drömde en mardröm, det var längesen sist. inte hans del – tidens, och vad den gör med oss. ticktack.

 

och jag tänker på alla dessa människor som går runt och ser mig, ser mitt ansikte. på alla dessa människor vars ansikte vi ser. och hur vi aldrig känner dem. hur vi aldrig riktigt känner oss själva.

 

ja, vi dansar på en kyrkogård. ungefär precis så klassiskt som det kan bli. förutom klockan på armen, kanske, den får mig alltid att le.

i motsats till den här bruden då:

 

minagoth

 

 

Dela gärna.