Jag ser trädens löv skifta färg och nu är det ljungen som doftar i solen om morgnarna. Jag har varit här ganska länge nu, i frizonen, Bastuskär. Tiden blir en annan här. Jag spenderar dagarna med att fundera på vad det är jag verkligen vill göra. Jag har börjat ett nytt skrivprojekt, hemligt än så länge. Jag har börjat samla ihop bilder till att öppna en webshop. Inte för att jag tror att det är någon affärsidé, men för att ta det steget. För mig själv, för andra, att jag faktiskt tycker väldigt mycket om att fotografera, och en del av dem faktiskt blir rätt så bra. Jag har tagit beslutet att genomföra färre kurser via ABF, nu när tanken är att jag ska skriva min magister. Om jag nu får göra det, ett misstag från tio år sen kom just och bet mig i rumpan. Jag har lagt ut lägenheten på airbnb de veckor jag är i Göteborg eller annorstädes, och har redan fått napp. Det känns bra, det känns fint.
Det här med höstar. Jag älskar dem. Jag älskar nystarten med en höst, ännu mer än jag älskar nya år. Nya år är fortfarande mörka. Hösten är full av färg och liv, än så länge. Klarhet. Renhet. Att gå vilse i blåbärsskogen och hitta kantareller. Jag som redan gett upp och tänkt gå hem, och när jag plockat kantarellerna, mina allra första kantareller, så såg jag var jag var. Inte alls långt till andra sidan, havet, dit jag egentligen varit på väg. Så jag fortsatte gå, gick inte hem. Kan det vara en metafor för min höst? Jag hoppas nästan det.
Men nu måste jag tillbaka. Livet, rutinen kallar. Introduktion på magisterkursen, möten inför Pilgatans Kulturmarknad, möta en potentiell köpare av vårat ateljékollektiv. Förbereda för marknaden, för jag kommer att vara i Göteborg veckan innan. Saker som måste fixas.
Det känns sorgligt att lämna. Men det är ju som det är. Kanske hinner jag komma tillbaka en sista vända innan vattnet stängs av. Annars får jag vara nöjd. Dessa dagar, veckor har varit ljuvliga. Leva i naturen. Jag skulle behövt något sådant på vintern också bara. För att överleva den, den är så lång. Men för nu: nöjd.