Jag fann denna mening när jag gick igenom mitt skrivprojekt idag. Jag tror att det kan vara mottot för allt mitt skrivande.
Anlänt Ulvön. Kitschigt vandrarhem, komplett med patchoulidoftbomb vid ankomst, våningssängar, alla dekorationer du kan tänka dig från alla dina och dina kompisars far- eller morföräldrars hem (om du växte upp på åttiotalet, är du yngre har du nog inte rätt referens) sammanslagna och utplacerade på väggar och i alla slags nischer. Det är så många detaljer att jag inte har kraft nog att kanalisera dem, men jag har en känsla av att de kommer att dyka upp i en eller annan text framöver. Jag hade tur och fick skjuts de nästan två kilometerna i kuperad terräng.
Jag vet inte hur jag ska skriva om det här utan att det blir raljerande med mig själv utan att kännas som att det är tillräckligt intressant att göra någon poäng av. Kanske blir det verkligt roligt eller intressant först längre bort i tiden, i en annan kontext.
Jag utforskar ön. Jag kär känna resandet, vad som fungerar och vad som inte fungerar. Det är till exempel dumt att ta med både bok, skrivbok och dator, när jag ändå inte hittar någon bra plats att sitta och skriva på. Hädanefter tar jag endast med skrivboken på mina utflykter, och eventuellt badkläderna, fast jag ännu inte hittat något bra badställe.
Jag skriver, och det är väl hela poängen med att vara här. Jag har hittat ett par platser att skriva på, och sitter kanske hellre hemma på rummet eller någonstans i huset och skriver, än ger mig ut i sommaren, fast det känns som att man måste, när man är här. Men den största fördelen med att åka bort någonstans för att skriva, är att inte behöva eller kunna göra allt det där man borde. Det går inte att träffa vänner, rensa ogräs, möblera om, renovera något. Så även om jag egentligen är bekvämare hemma, och ju har min borg, min fästning och en egen trädgård (förvisso full av broms, flugor och mygg, men ändå en av de bästa platserna på jorden) så är det detta: här finns bara jag, mitt skrivande och mina böcker. För läsa, det kan jag när jag skriver, jag vet många som inte kan det. Läsning är en paus för mig, och en påfyllnad. En flykt och en inspirationskälla. Läser just nu: Merleaus mamma av Maria Törnqvist och Orbitor: vänster vinge av Mircea Cartarescu. Ingen lättflytande läsning, men i den första en förankring i kroppen (även om den handlar om moderskap främst, intressant ur andra aspekter) och den andra ett utsvävande i en slags magisk realism i rumänsk tappning. Cartarescu målar upp statysalar som får mig att tänka på Piranesi, varvat med bombningar under andra världskriget och hans egen pojkbarndoms erinringar, som ibland får mig att tänka på Proust. Jag har också lyssnat på Örnen och kråkans intervju med Helena Österlund om hennes nyutgivna diktsamling. Det finns utrymme för det nu, att ta mig tid att lyssna på ett samtal om poesi, om skrivande, det är också näring för mitt eget, vidgande.
Imorgon ska jag nog ändå se om jag hittar till badstranden, jag googlade var den är, den största. Det ska dock blåsa kuling, så jag stannar väl inte alltför länge.