Ulvön, forts.
Igår fick jag ett väldigt ovälkommet ryggskott, vilket komplicerar saker och ting, och framför allt gör mig orolig för den kommande tågluffen. Hur ska jag med min skröpliga kropp lyckas resa genom Europa på obekväma tåg och okända hotellmadrasser? Vad får jag ut av resan om jag ständigt är i smärta och inte klarar av att gå någonstans? Även om ryggontet försvinner nu, vad säger att det inte återkommer någonstans under resan? Och sitta är ungefär det sämsta man kan göra, så vad bra då, att jag ska sitta en hel dag på tåg, och sova på tunn tågmadrass fredag och natten mot lördag, och i övrigt planerat sitta på caféer och skriva, som huvudsakliga aktivitet på min resa. Inte alls bitter. Och jag som varit så duktig tyckte jag, och gjort yoga varje kväll eftersom jag vet om min benägenhet till ryggont då jag sover i okända sängar. Jag gissar att det kanske var cykelturen/promenaden i iskall blåst till andra sidan ön (Sandviken) i undermålig klädsel, som var den utlösande faktorn till detta ryggskott, även om det kom först dagen efter, då jag skulle resa mig från en solstol.
Det jag kan konstatera är väl att rörelserna jag gör åtminstone påverkar positivt, och det känns redan lite bättre, som att det kanske ändå är på väg bort. Kroppen. Hur den kräver sin rätt. Vilken tur att jag har semester och därmed lite mera tid att tänka på den…
Förutom den fadäsen, så var utflykten till Sandviken ett fint avbrott i skrivandet, jag har låtit havsvågor skölja över mina fötter och traskat i sand, förvisso med koftan uppdragen över huvudet som den huvtröja den inte är, men ändå. Havet, sanden, rörelsen, det levande. Jag är stolt att jag orkade, jag är ju ingen atlet precis, men om man inte har någon tid att passa och låter kroppen bestämma tempot, så går det. Jag tänkte ofta på uttrycket som Demon Copperhead använde i slutet av boken, visserligen i en helt annan kontext (sociala sammanhang), men ändå applicerbart, om att spara på sin ”juice”. Jag cyklar i uppförsbackarna tills min juice är slut, sen leder jag cykeln tills jag har tillräckligt med juice att köra igen. Ingen idé att försöka komma längre, ta ut sig för mycket. Förutom att jag förstås verkade ha gjort det ändå, då.
Alldeles när jag fick ryggskottet skulle det börja regna ganska snart, och jag hade insett att jag borde ta mig ner till hamnen och köpa mat, för jag hade inte riktigt så det räckte för de sista dagarna. Om det nu skulle regna ville jag inte gärna behöva sitte innestängd utan mat. Än mer så när ryggskottet slog till. Alltså bet jag ihop och tog cykeln och gick med myrsteg nedför den branta Malabacken, för neråt är jobbigast, och egentligen borde jag naturligtvis bara ha gått till butiken och handlat men museet var ju öppet och jag ville samla lite inspiration till skrivandet, så jag fastnade där ett tag. Där var också några förfärliga ungar som inte förstod vad de skulle titta på eller varför, inte hade en aning om andra kroppars rörelseutrymme (såg oss ungefär som möbler, tror jag) och i allmänhet betraktade vuxna som några som bara ger dem saker och finns till deras förfogande. Ohyfsare pack får man leta efter, min olust för barn bara växer. Inte deras fel egentligen, utan föräldrarnas, men det känns ändå rätt sorgligt. En lite rolig fråga kom dock ett av barnen med: Varför har ni vatten här? (Om havet som låg nedanför båthuset). Jadu, det får du nog ta upp med Gud, antar jag (om man nu tror på honom, det låter roligare att ge ett sådant svar åtmistone).
Lite information fick jag i alla fall från en snäll herre, som berättade om surströmmingstillverkning och hur det såg ut i samhället vid förra sekelskiftet, och huruvida det skulle vara troligt att min karaktär hade den samhällsställning jag har tänkt att han ska ha. Det får bli lite skarvningar, men jag tänker inte heller att jag ska skriva om Ulvön rakt av, snarare att jag använder Ulvön och dess historia som en schablon för den ö jag skapar i mitt fiktiga rike. Jag samlade bilder också, detaljer på interiörer som kan göra min egen beskrivning mera trovärdig. Lustigt nog skulle min karaktär ha kunnat stöta ihop med Lubbe Nordström, (vars sällskap står för mitt boende här, genom Norrländska litteratursällskapet) så jag tror att jag ska låta honom göra det. Det började förstås regna medan jag var där, så jag hann bli ganska blöt innan jag tog mig hem igen med rostbiff, potatissallad, snickers och ostkrokar.
Och nu sitter jag i det kitschiga allrummet, bland plastblommor och väggbonader, svanar och kungaporträtt, och en alldeles fantastisk grön heltäckningsmatta. Jag tänker som så att jag njuter av det bizarra, att det är de här detaljerna som kryddar mina minnen, och som också kommer att krydda skriften.