en levande självbiografi
Jag och flugorna sitter på bron och läser. Jag och flugorna och fjärilarna, jag och småfåglarna, skatorna. I solen. Vi läser Johan Jönson, flugorna hjälper mig. Jag saknar min katt. Jag tänker att Jönson låter orden forsa ut ur sig. Att det är arbetet, och jag tror att det är någon slags sannhet mot tankeflödet,…
Jag läser Sent farväl* och saknar kameran, mörkrummet, att vara intensiv och full av visioner, att vara full. Det nostalgiska, att jag då och då glorifierar min ungdom, längtar tillbaka in i kroppen men bara om jag kan vara den jag är nu. Det där är inte sant. Jag längtar tillbaka in i kroppen och…
I sjukstugan påminns jag om skrivandet, att jag saknar det, den här platsen. Mitt största aber är bilden, att man måste ha en bild för att någon ska idas klicka. Inte för att jag inte tycker om bilder men för att det ställer ytterligare ett krav och tar mera tid, kräver mer. Jag skulle vilja…
de första ståtliga tranorna, spatserande som kungligheter på åkern.
Yta ochunder ytaText ochkontextRader ochmellan rader (tystnader)
Vindsodlad sallad och tigerkakakörsbärsland, sly och barmarkSlask, regn och vedPalestina, Kadis, Bangalore, Tokyo
Skuggan utgjordes av mitt huvudjag stod på bron och sågsnöflingorna flimra förbimot nattenså fort att de gjorde mig yr
Hallå?Det ekar här.Det är en tomhetens låda, på färd genom natten.Knack knack.Vem där?Din vän, döden.
Att forcera en väg genom tät vegetation. Regndroppar som faller, ett dånande ljus i bakgrunden. Ljudet stickande i ögonen. Att klä av sig sårbarheten, stanna genom rörelse, flytande.
Jag tänker på ljudet av vågor i mörkret, en myggas surr nära örat, skalpandet mot båten, att sänka sig ned i ett kallt mörker (det är alltid kallt). Jag ser en bild på hägghäcken i fullmognad och dimman, kan känna luftfuktigheten mot min hud fast det bara är ett minne, hur det känns att andas…